Blöh.
Psykologsamtal imorgon.
Nervös.
Vet inte vad jag ska säga.
"Hej, jag vill prata med en psykolog som inte glömmer bort mig istället för dig.
Jag anser att det är en stor del av psykologers jobb att bry sig.
Blööööh."
Nervös.
Vet inte vad jag ska säga.
"Hej, jag vill prata med en psykolog som inte glömmer bort mig istället för dig.
Jag anser att det är en stor del av psykologers jobb att bry sig.
Blööööh."
sluta blogga?
Funderar lite halvhjärtat på att sluta blogga.
Känner mig så dålig så fort jag inte uppdaterar den på ett tag.
Kanske ska jag ha kvar den, men helt enkelt inte skriva mer.
Jag vet inte.
Känner mig så dålig så fort jag inte uppdaterar den på ett tag.
Kanske ska jag ha kvar den, men helt enkelt inte skriva mer.
Jag vet inte.
en vilsen stjärna
Kaos. Kaos. Kaos.
Som om jag inte riktigt är här, som om jag inte riktigt finns.
Som om jag är ett avtryck, ett spöke, en viskning som inte når fram.
En stjärna som inte skiner.
Ett misslyckat försök till styrka, glädje, liv.
Ett misslyckande.
(Jag ville aldrig behöva börja räkna om.
Inte igen.)
Som om jag inte riktigt är här, som om jag inte riktigt finns.
Som om jag är ett avtryck, ett spöke, en viskning som inte når fram.
En stjärna som inte skiner.
Ett misslyckat försök till styrka, glädje, liv.
Ett misslyckande.
(Jag ville aldrig behöva börja räkna om.
Inte igen.)
Och mamma, jag saknar dig med.
Jag har bara så svårt att låta dig se mig så nere.
Jag ska ju må bra nu.
Minä rakastan sinua.
Jag har bara så svårt att låta dig se mig så nere.
Jag ska ju må bra nu.
Minä rakastan sinua.
blå.
Som alltid.
Jag är ohjälpligt tillbaka i att knappt skriva i bloggen.
Faktiskt så skriver jag knappt någonting.
Jag mest väntar, som vanligt. På mycket, som vanligt. På myndighetsbrev, som vanligt, på beslut.
Som alltid.
Mitt i min väntan ägnar jag lite tid åt att fixa här hemma.
Igår rensade jag i förrådet, omorganiserade lådor. Nu kan man faktiskt gå in där.
Annars har jag hunnit med en resa till Lycksele också. Äntligen. Det var underbart, hade det superbra. Fick träffa vänner igen men även lära känna nya fina personer. Awesome.
Nu jobbar David natt igen, jag funderar på att inte ens försöka lägga mig ännu. Det känns omöjligt att ens hoppas på sömn nu, det är svårt för mig att lyckas somna utan att ha David bredvid mig.
Jag tror jag ska försöka skriva i stället. Och fixa ännu mer här hemma.
Faktiskt så skriver jag knappt någonting.
Jag mest väntar, som vanligt. På mycket, som vanligt. På myndighetsbrev, som vanligt, på beslut.
Som alltid.
Mitt i min väntan ägnar jag lite tid åt att fixa här hemma.
Igår rensade jag i förrådet, omorganiserade lådor. Nu kan man faktiskt gå in där.
Annars har jag hunnit med en resa till Lycksele också. Äntligen. Det var underbart, hade det superbra. Fick träffa vänner igen men även lära känna nya fina personer. Awesome.
Nu jobbar David natt igen, jag funderar på att inte ens försöka lägga mig ännu. Det känns omöjligt att ens hoppas på sömn nu, det är svårt för mig att lyckas somna utan att ha David bredvid mig.
Jag tror jag ska försöka skriva i stället. Och fixa ännu mer här hemma.
bara för att inte bloggen ska dö ut helt, här har ni lite random bilder.
All denna väntan...
Det är en ständigt pågående (fast ibland återkommande) del av mitt liv, det här med att vänta.
Jag väntar ständigt på något.
Då menar jag inte bara på saker som att det ska kännas bra, på att jag ska bli gladare, lyckligare.
För det kan jag själv påverka.
Nej, jag menar sådant jag inte kan rå över själv.
Viktiga beslut som gäller mig eller påverkar mig.
Ekonomiska aspekter, psyikiatrivårdsaspekter, övriga aspekter.
Viktiga möten som jag själv inte kan bestämma datum för.
Sådant som är viktigt för mig, men som andra knappt tänker på, reflekterar över eller minst av allt anser särskilt viktigt.
Och jag kan bara vänta.
All denna väntan.
Jag blir galen på att vänta, så galen på det.
Jag väntar ständigt på något.
Då menar jag inte bara på saker som att det ska kännas bra, på att jag ska bli gladare, lyckligare.
För det kan jag själv påverka.
Nej, jag menar sådant jag inte kan rå över själv.
Viktiga beslut som gäller mig eller påverkar mig.
Ekonomiska aspekter, psyikiatrivårdsaspekter, övriga aspekter.
Viktiga möten som jag själv inte kan bestämma datum för.
Sådant som är viktigt för mig, men som andra knappt tänker på, reflekterar över eller minst av allt anser särskilt viktigt.
Och jag kan bara vänta.
All denna väntan.
Jag blir galen på att vänta, så galen på det.
