kaffe i vinterluften
andas iskristall och koffein
och det smakar liv
fastän allt runt omkring sover
gräs och tuvor
träd och ogräs
slumrar under ett snötäcke
bidar sin tid
och drömmer om
soldränkta bättre tider
tider att blomstra i
växa i
och här är jag
andas iskristall och liv
för jag har sparkat av mig täcket
och jag blomstrar
jag växer redan
jag växer nu


© Tidda Nordström 2012

det blåser starka orovindar
i min ostadiga värld
vägen jag går på
är full av minor
ett enda snedsteg
och allting tar slut

håll min hand
igenom det här

gå med mig
genom ångest och mörker
tills svart blir vitt
och solen åter skiner på oss

jag skulle kämpa till döden
för dig

letar orden
hittar
längst in där
i hjärtat någonstans
de trängs med kaoset
och med ångesten

kaffet är kallt igen
och jag vet inte
kommer inte ihåg
hur man andas

var är du nu
du ska ju vara här
nära
och lära mig leva
visa mig världen

få mig att se någonting
hitta fokus i dimman

kryper
längs med gångar
av oklarhet

allting är suddigt nu

hur ska jag
kunna stå stadigt
på marken
och fånga mig själv
om jag faller igen
från alltför höga
höjder

det är inte som då

oskarpa minnesbilder
som gör mig
lite sådär
nostalgisk

jag fann en äkta vän
i dig
en gång

för det mesta
tänker jag inte
på tiden då
vi var vi
men ibland
minns jag oss som vi var då
och jag undrar

minns du det som jag kommer ihåg det
eller är dina pusselbitar av minnen
helt annorlunda utlagda
än mina

Kanske
får vi
du & jag
uppleva
universum
tillsammans någon tid
ljusår från nu

kanske
får vi
känna
tyngdlösheten
i en annan tid
i en annan verklighet

meningen
kanske får vi se den

kanske får vi känna
det som stjärnor
känner

tillsammans