Bloggen blir fortsatt åsidosatt.
Den är inte alls prioriterad, och så får det vara så länge det behövs.
Tänkte åtminstone skriva att hej, jag är kvar.
Jag är här. Jag lever.

Nu är vi hemma från Göteborgsresan igen.
Lägger in lite bilder senare.
När jag orkar med det.
För just nu fokuserar jag på mig, på att må bra, på att leva livet.
Har slutat med mina p-piller, och det är en ENORM befrielse.
Jag är så otroligt mycket gladare. Lyckligare.
Humöret går inte uppochned som jag vet inte vad längre.
Hade jag förstått att de tygnde ner mitt mående så här mycket hade jag slutat för länge sedan.
Så ja. Jag lever.
Det känns helt underbart.
Och dessutom närmar sig Urkult med stormsteg.
Fyra dagar kvar, fyra dagar tills vi lämnar staden igen och åker iväg.
Åker till favoritfestivalen, till harmoni, lycka & kärlek.
Äntligen.

Nu ska jag ägna dagens sista vakna timmar till att städa.
Städa till tonerna av slagsmålsklubben och till slagen av ett lättat hjärta, mitt eget hjärta.

Nu har vi bestämt datum för Göteborgsresan!
Så på onsdag (eller kanske tisdag kväll) åker jag, mamma, syster och David iväg.
Det ska bli otroligt skönt att få komma bort en stund.
Och att få träffa vänner & släkt som jag inte träffat på evigheter.

Är det någon som läser min blogg längre?
Statistiken påstår att några få fortfarande gör det,
men ändå känns min blogg fullständigt öde.

Äntligen har det hänt: inspirationen är här, orden är här.
En ny bokidé tar form i mitt huvud.
ÄNTLIGEN.
Som jag väntat på detta, väntat på orden, väntat på att få starta en berättelse jag vill dela med mig av.
Soim jag väntat på att få börja skriva igen, skriva på riktigt, skriva på allvar.
Skriva mer än bara några ynka rader, mer än bara osammanhängande nonsens.

Äntligen.

Dags för förnyelse.
Dags för nya tider:
nya rutiner, nya sätt att leva.
Dags att leva.
Ännu mer.

Dags att kicka igång framtiden - här & nu.

Har infektion i båda öronen.
Sitter hemma och kurerar med antibiotika, örondroppar och smärtstillande.