Igårnatt - svåraste natten på länge.
Tomhet.
Tårar.
Känslan av att vara misslyckad,
eller snarare känslan över att världen ser mig som misslyckad.
Att ingen tror på mig, att inte ens D verkar tro på mig,
på att jag kan "bli bra",
på att jag kommer orka mer med tiden,
på att jag kommer bli riktigt lycklig en dag.
Nedbruten återigen.
I så många bitar.
Kaos.
Tårar.
Och så det förargliga kortvariga
(men för resten av natten effektiva)
återfallet.



(Jag börjar ännu en gång räkna om
och försöker för allt jag har samla ihop mig,
get my self together, somehow)