Jag är konstig, känner mig konstig.
Jag vet inte.
Jag vet aldrig något.
Hatar det.
Hatar att gråta mig till sömns.
Hur gör man för att leva?
Jag verkar inte kunna komma på det.
Energin går åt till att inte självskada och till att försöka hålla mig samman.
Men ärligt talat så är jag en tickande bomb.
Jag undrar hur länge jag ska klara mig den här gången,
innan jag bryter ihop fullständigt.
Igen.

(Och jag saknar henne,
jag behöver henne.)