*
Sömnmedicinerna missköter sig.
Gör inte vad de ska.
Får mig inte att somna,
får mig inte att försvinna en stund.
Försvinna till drömlandet, det undermedvetna.
Jag kommer förlora det sista förståndet jag besitter
ifall detta är början på ännu en period av insomnia.
Det kommer jag inte orka, aldrig i livet.
Nu: ett nytt försök till några timmars sömn.
Ska krypa ner i sängen, gosa in mig hos David,
känna att jag inte är ensamast i världen trots allt.
Älskade, älskade Tidda! Jag är så glad att du finns nära oss.
det är sånna här inlägg som ger mig en sån fruktansvärd klump i magen. När jag återigen inser vad i helvete jag gjort. Ingenting.
Jag fanns inte där, jag stod inte bredvid. Jag öppnade inte mina armar fför dig och vaggade dig till sömns -när du behövde det som mest. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv för att jag svek dig så fruktansvärt. Jag hörde inte av mig, jag hälsade inte på. Jag slutade tillochmed skriva brev.
och jag tror jag lovade flera gånger att bli bättre, men det har jag nog aldrig blivit.
Därför är jag så oerhört tacksam för att du är så stark som du är idag. För att det fanns andra människor som klev in i ditt liv, när jag backade undan. Vissa kanske kom närmare dig än jag någonsin kommer komma igen, men det var dem som fick dig att orka, inte jag.
Men jag har aldrig slutat älska dig. Aldrig slutat tro på dig. För mig är du den starkaste och bästa människan i hela världen. Och du kommer alltid vara min kärlek, du vet fortfarande mest om mig och alla våra minnen bevarar jag i en guldig liten ask med säkert lås på...i mitt hjärta.
Och jag vill att du ska veta en sak till. Det finns en bok om dig. Den är inte klar än. Men jag har skrivit på den i 4 år. eller kanske 3 i alla fall..
ta hand om dig mitt hjärta, min ängel min älskade älskade vän.
jag saknar det vi hade så förbannat mycket jämt....
