Snart är dagen över, snart är morgondagen här.
Idag var första dagen på ungefär två år jag stått på egna ben,
utan att vara inskriven på behandlingshem.
Har gått omkring med en konstig känsla i magen hela dagen.
En känsla jag inte kunnat sätta ord på.
Men så såg jag alldeles precis ljuset jag fått av min älskade PM.
En ljushållare i glas, gröna små stenar och orden "DET KALLAS TVIVEL".
Tvivel beskriver mitt mående rätt bra just nu.
Jag tvivlar på att jag kommer klara dethär,
samtidigt som jag envist bestämt mig för att fixa det.
I can do this. Eller? Kanske. Jo. Jag vet inte.