Sitter i soffan med pälsklingarna, Freja-Bus och Bella-Bus.
Mina små ligistkaniner, mina ljus i mörkret, mina älskade pälsbollar.
Freja har precis försökt mörda en av soffkuddarna.
Nu kom hon klättrandes på mig och andades små kaninandetag i min nacke
- jag smälter som bara den.
Bella står på bakbenen och vädrar i luften med nosen.
Ser sig omkring, tvättar sig, trivs och myser
- det gör mig glad att se.

Jag tänker att I skulle tyckt om mina små skatter.
Hon skulle ha tyckt så mycket om dem.
Om hon hade varit här, varit kvar, varit med...
Om.

(Och ännu en gång tar saknaden över,
lämnar ingen plats för fler ord.)