Ensam över natten, och det känns verkligen.
Ensamheten. Otillhörigheten.
Det där som känns i hela kroppen
då det tagit över hela hjärnan.
Ensamheten får enkelt plats i tomheten.
Och jag är än en gång fast i tvivlet.
Tvivlar på mina styrkor som gått vilse i svagheterna,
för stunden.
Tvivlar på världen, förstår mig inte på den.
Undrar vad jag ska tänka om den.
Vad jag ska tycka om den,
ifall jag ska tycka om den.
Jag längtar hem ikväll,
och önskar jag kunde känna mig hemma här.
But I don't.